En spexares vardag…

När jag sprang genom korridoren hörde jag hur mina förföljare var mig hack i häl.

Den här gången kommer de att skjuta för att döda.

Jag saktade inte ner på farten ens när min väg förde mig bara decimetrar från ett av alla de bottenlösa schakt som verkade finnas utspridda överallt på Dödsstjärnan.

Har inte rymdimperiet hört talas om räcken? De har råd att bygga ett vapen som kan spränga planeter, men kan inte anställa ett enda skyddsombud!

Jag slog snabbt bort tanken; om jag skulle överleva måste jag vara fokuserad. Efter att ha sprungit genom en dörröppning sköt jag sönder dess kontrollpanel, och hörde hur dörren slog igen bakom mig. Förhoppningsvis skulle det ge mig några sekunders försprång.

När jag rundade nästa hörn kunde jag inte tro vilken tur jag hade: där stod Chewbacca! Nu var jag inte ensam längre, tillsammans hade vi en chans.

-Chewie, jag behöver din hjälp! Vader har tillfångatagit Han Solo, och jag har inte hört av Luke sen han gav sig iväg för att frita Leia!

Chewbacca lade huvudet på sned, tittade på mig, och sade:

-Det kortaste avståndet mellan två människor är ett leende.

Vad i…?

-Chewie, fattar du inte?! Han Solo är tillfångatagen! Vi måste hjälpa honom!

-Du kommer snart att omges av goda vänner och skratt.

Åh herregud.

Chewie log, rufsade mig i håret, och gick långsamt iväg medan han sade något om hur varje resa börjar med det första steget.

Fotsteg som ekade i korridorerna vittnade om att stormtrupperna närmade sig från alla håll, det fanns inte längre någon möjlighet att fly. Jag tog fram laserpistolen och förberedde mig på slutstriden, samtidigt som jag förbannade min dumhet:

Jag skulle aldrig ha tagit med en fortune wookie på det här uppdraget.

Vi har tidigare korat ”best.gyckel.ever.” Nu har det blivit dags för att kora ”best.toastning.ever.”

Månaden var september 2005, platsen gamla kårhuset, och tillställningen var den allra sista välkomstmiddagen. Deltagarna på middagen var ett tvärsnitt ur Luleå Studentkårs nollor samt diverse hangarounds som phösare, överphösare och generaler.

När det festsugna kom in i lokalen möttes de av en frackkille i givakt på scenen, inte en rörelse. Efter cirka 5 minuter kom en annan frackkille och avlöste den första. Detta förfarande påggick ett tag tills de istället för att avlösa varandra ställde sig jämte. Tillslut hade alla fem frackklädda toastar intagit scenen och festen kunde börja.

Och som grabbarna satte igång. Som sig bör presenterade de varmrätten varpå Peter svepte minst tre fulla glas vin bara för att försäkra publiken om att det var prima vara. Därefter följde gyckel på gyckel, och det var inte middagsgästerna som gycklade utan toastarna. Till exempel bjöds publiken på ett steppnummer som skulle göra självaste Michael Flatley avundsjukt, efter det så breakdansade Erik till de andra grabbarnas beatboxande.

Magiskt i det här sammanhanget är nästan för blygsamma ordalag. Att denna fantastiska toastning sedan totalt överskuggade undertecknads gyckel ”Leifur Leif” kan nog undertecknad leva med, för riktiga halleluja moments är man inte direkt bortskämd med.

Text och bild: Valle

eller
“Hoj hoj, kan jag hjälpa till med något?”

Föreläsningar kan vara ett gissel, en förlängd studie i psykisk uthållighet, en tirad av kunskap som skulle få intressesmurfarna att extatiskt sätta hallonsaften i fel strupe. De kan även vara en källa till outsinlig glädje, så till vida att små guldkorn av underbara citat letar sig in i de annars så strikt akademiska resonemangen. Vi minns alla hur föreläsaren i Hållfasthetslära gång på gång vid upphängning av balkar förklarade att ”man kan inte ha rullor i båda ändarna. Då är det ingen mekanism, utan en skateboard”.

Ett annat bra exempel är även hur föreläsarens ord kan vändas emot honom/henne och framkalla kommentarer som sätter åhörarskaran i brand.

Tänk er en lång och utdragen föreläsning i Maskinkomponenter, där en och en halv timma ägnas åt en utförlig härledning av Archards nötningslag. För er som inte är bekanta med denna fundamentala tes inom maskinkretsar så kommer här en snabb förklaring:

Archards nötningslag fastställer slitning på mer eller mindre porösa ytor genom ren nötning och illustreras enkelt i grund och botten med en krita på en svart tavla. Ifall kritan dras längs tavlan med en viss hastighet så är den avnötta delen av kritan vid rörelsens slut en funktion av hastigheten, arean på kontaktytan mellan kritan och tavlan samt längden på kritan i sig. Man kan även krångla till det hela lite genom att blanda in bl.a. materialegenskaper för tavla och krita, kraften i den krithållande handen samt alla möjliga och omöjliga koefficienter för ytjämnhet.

Efter en och en halv timme med typiskt bildspel av typen power-point är det så dags att ta den sista delen på tavlan. Hjärnan känns som en grapefrukt i Sahara. Då händer det…

Kritan går av!

Ironin är ett faktum. Folk bara väntar på kommentaren. Carlsson tar chansen:

”Burned by Archard!”

Livet är underbart…

Lördagen den 17 april kunde allmänheten få träffa Svartskägg för första gången.  För ett kadaver börjar dagen med en mytomspunnen lunch. Mer om denna kan jag inte förtälja.. What happens on the kadaverlunch stays on the kadaverlunch.

Lulespexet är ingen buskis, om man nu inte räknar med gamle piraten Roberts ögonbryn. Det är en actionfylld berättelse om människor med drömmar, om hierarki och om personer som saknar vitala kroppsdelar. De två utrikeskorrespondenterna tågar förväntansfullt in i Aula Aurora.
“Var sitter vi?”
Spexet börjar…
“Jag ser inte, vi går ut igen”
“Rad 8 plats 156 och 157″
Så går vi in igen. Tar ett nytt andetag och försvinner återigen förväntansfulla in till tonerna av en overtyr.
Skådespelet kan börja.

Två bittra kadaver sitter nu med lupparna och granskar vad våra bloggvänner tillsammans med hela uppsättningen åstadkommit. Helt oförberedda slungas vi iväg likt ett skepp på öppet hav där skådespelarinsatserna lyser som lanternor i mörkret.
Vi skrattar, vi ropar, vi klappar och stampar.
Så stort som askmolnet över Island, lika storslagen var premiären av Svartskägg.

Vad är då vinnarkonceptet? Vad är det som gör detta spex till det bästa någonsin?
Kan det vara Guvenörens halskrås?
Kan det vara Anne Bonneys hårband?
Marys bagarkunskaper?
Ljudet av en kork?
Kapten Morgans svärd?
Kan det vara några gula fjädrar på en axel?
Eller en krycka från landstinget?
Eller kan det vara det svarta skägget?

Denna delikata fråga kan tyckas svår att besvara. Magin med spex, allas målmedvetenhet, den positiva energin och målet. Men svaret är egentligen enkelt.
Det är:

42

De verkar iaf ha väldigt svårt att stå upp! främst Hamoon och Linnéa faktiskt, men jag tror alla är lika svaga  i benen, se bara på de sista bilderna!

Sara är stark i överkroppen och klarar av att sitta upp men Hamoon ligger svagt på marken

Linnéa lyssnar på sin stämma med masscentrum nära marken

desperat försöker Hamoon resa sig mha svärdet...

...men svärdet blir hans död.

Linnéa i en snödriva med en isklump på bröstet (??)

Här har ALLA förlorat kontrollen över sina ben- PÅ DANSTRÄNINGEN!! nooooo!

ÅH NEJ, stackars Erik- han är ju face down!!! kan ingen hjälp han vända på sig!!?

Man kan tycka att Karl XII är en avslutad epok, bara en massa minnen, ett exspex kort och gott, och visst är det så, för alla utom för två. Jag och vår numer håriga direktör har fortfarande uppgiften att säkerställa så att spexet gjort rätt för sig, på det ekonomiska planet. Troligtvis kan vi presentera resultatet med glada miner på vårmötet men inget är säkert än, ta ta ta taaaaah.

Karl XII var ett fantastiskt spex på alla ledder och bredder, och kul som sjutton hade vi, men det ögonblick som gjorde störst intryck på mig var när vi för tredje gången arrangerade den traditionella NolleP-auktionen, en auktion för historieböckerna.

På den ena sidan, en nolla, och på den andra sidan, en annan nolla. Båda med en dröm om att gå vackert klädd. Spexkonsulten och gammkadavret Johan Karlsson höll båda parterna i schack med sin rappa tratt. Stämningen verkligen osade siciliansk vendetta, kulaktus hade förnuftigt nog tagit skydd i Debbie, och alla förväntade sig den hårdaste av strider. Startskottet gick, 20, 30, 50, 100, 101, dom kände på varandra, 230, man kunde börja ana svetten, men än var det långt ifrån över. Glöd och passion, strid och hetta, hat, kärlek och mer hat. Johan ropade 300, salpetersyra i skavsår vad det började svida, men det var för sent för dem att ge upp, det fanns ingen morgondag. Tarzan mot Fantomen, öga mot öga med sinande tänder och en likaledes portmonnä, vems var det? ingen visste.

1:a, 2:a, 3:e, Boom! 371 och 50! På den ena sidan, en nolla, ovationerna saknade gräns, superlativ i plural! och på den andra sidan, en supernolla, en förlorare med stridens bittra eftersmak i munnen, vakuum. Mitt i detta virrvarr knyter jag näven, gör segertecken, dunkar Johan i ryggen, dunkar Johan i ryggen igen, vilken bedrift, cash in!

När alla inblandade samlat sig, det tog sitt tag vill jag lova, lät jag föreviga detta ögonblick, det största ögonblick en enkel ekonomiansvarig kan tänka sig.

/Valle

I över tre år har jag haft ett förhållande med blodgivningsenheterna (eller BG, som jag kallar dem) här i Luleå, och allt har varit underbart. Efter varje träff har jag blivit bjuden på smörgås, och fått en liten present. Det är klart, på senare tid har presenten alltid varit en trisslott. Lite fantasilöst kanske, men jag klagar inte. Jag vet att man får acceptera varandras egenheter och små brister om ett förhållande ska funka.

Man får inte vara blödig.

Men när BG inte hörde av sig innan jul, som BG alltid brukar göra, blev jag lite orolig. Hade något förändrats? Och när jag läste i torsdagens tidning bekräftades mina misstankar – BG vill träffa någon ny! Betyder jag ingenting längre? Var jag inte ens värd ett “vi kanske skulle ta en paus och träffa andra ett tag”? Jag funderar på om jag borde kontakta BG för att försöka rädda relationen, men jag tvekar. Man vill ju inte verka påflugen.

-Hjärtligt välkomna till mitt föredrag “Positivt tänkande – Hjälp till självhjälp”, eller “För att hitta din räddare behöver du bara titta i en spegel”. Innan vi börjar tänkte jag bara…

-Ursäkta, jag har en fråga?

-Självklart! Vad ville du fråga om?

-Ska verkligen golvet luta såhär?

-Vad heter du?

-John.

-John, nu fokuserar du på helt fel saker. Golvets lutning kan bara störa dig om du själv bestämt dig för att den kan störa dig. Förstår du?

-Men…

-Tack! Det jag hade tänkt säga innan ditt inhopp är att kraften att förändra er situation finns inom er. Det finns två sorters människor: de som kommer med ursäkter, och de som kommer med lösningar.

-Jag har också en fråga!

-Jaha?

-Säger man “golv” på ett fartyg? Heter det inte däck?

-Lyssnade du inte på något av det jag sa? Hur ska det här hjälpa dig att hitta vägen till framgång?

-Men jag tror att däcket, eller golvet, eller vad det nu heter, bara lutar mer och mer.

-Ja, det började luta redan när vi gick på det där isberget.

Det är inte isberget på bilden som har skrivit brevet.

-Fast sa de inte att det här skeppet är osänkbart?

-Men osänkbart och olutbart är väl inte samma sak?

-Nu räcker det! Från och med nu vill jag att ni slutar lyfta fram problem och istället börjar lyfta fram förslag till lösningar.

-Jag har en lösning: vi hoppar i livbåtarna!

-Men livbåtarna är redan överfulla!

-Det här är ett typexempel på det jag berättar om i min bok, “Du blir aldrig en vinnare förrän du börjar tänka som en vinnare”. Tror ni kanske att till exempel Abraham Lincoln gnällde över att livbåtarna var fulla?! Han byggde sina egna livbåtar!

-Men alltså…

-Ja, men jag menar metaforiska livbåtar, okej?

-Men hur kan metaforiska livbåtar rädda oss från att drunkna i nollgradigt vatten?

-Det kan till och med vara under noll, eftersom det är saltvatten.

-Sant.

-Och Lincoln brydde sig inte om vattnets fryspunkt heller! Nu säger vi alla efter mig…

-Jag har också ett förslag till en lösning!

-Vaddå?

-Du kan få agera flythjälpmedel åt mig när vi sjunker.

-Nu tycker jag du är negativ.

När man varit med i spexet ett tag (okej då, ett fruktansvärt långt tag) har man fått se en del gyckel. Bra gyckel, dåliga gyckel, roliga gyckel, rutiga gyckel, och luddiga gyckel. Men bäst av allt är ändå konstiga gyckel, och därför älskade jag när 2000 års pr-grupp kände sig manade att gå upp på scenen. Då var nämligen det enda man kunde vara säker på att det skulle bli konstigt. Johannes kunde få en sköldpadda i present, en “frivillig” kunde få ställa upp mot en dammsugare i en snabbätningstävling, och staben kunde tvingas göra chokladbollar. Mycket chokladbollar, som det sedan gällde att kränga till de övriga middagsdeltagarna.

Alexander manar på den lätt chockade staben.

Men sedan chokladbollsgycklet, på premiärbanketten 2007, har mitt liv varit skrämmande tomt på PR2000-gyckel. Visst, jag har försökt att fylla tomrummet med annat, men det blir inte samma sak. Så därför lyder min fråga till dessa utflippade människor som följer:

NÄR KOMMER NI TILLBAKA?!

Med förhoppning om ett snabbt svar.

Varma hälsningar
Tomas

Uppdatering:

Tyvärr har jag aldrig lyckats fånga PR2000-Mats på bild under ett gyckel, men jag hoppas att den här bilden på Mats som pekar ut ett episkt vattenfall kan duga som ersättning.

Episkt!

Jag har gång på gång under sommarens eskapader förundrats över norrmännen oförmåga skapa smidiga flöden. Ett exempel Byporten, kanske Norges största shoppingcenter, innehållandes minst tio 7/11, mat, sport, tåg osv. Det ända sättet att leverera till detta center är genom de två varuhissarna, fel, genom varuhissen för man kan räkna med att i alla fall en hiss är trasig. Detta leder förstås till fullkomligt kaos men det lustiga med det hela är att gemene norrman verkar finna sig i det. Ett annat exempel är deras förkärlek till smala vägar, hela Oslos vägnät är underdimensionerat med ungefär 50% vilket resulterar i ungefär två timmars köande per dag för en ordinär yrkeschaufför. Alla på en gång hela tiden, att folk står ut. Ett tredje exempel är hämtat från matvaruaffären. Vi svenskar har fått inpräntat sen barnsben att vi får njuta av Tom & Jerry-påsen eller möjligen Ben & Jerry glassen fortare om vi vänder streckkoden åt rätt håll, men inte i Norge, där tar man matkorgen och välter den upp och ner så varorna hamnar i formation skithög på bandet.

Varför gör dom så här, har dom bara otur när dom tänker, eller vet dom inte bättre. Man skulle lätt kunna dra slutsatsen att norrmännen är allt lite korkade men då brukar dom vara kvicka nämna sin nationalhjälte Peder Tordenskjold, mannen som har världsrekordet i effektivt resursutnyttjande. Han lyckades med bedriften att lura svenskarna att han hade 20000 man trots att dom i själva verket var 500. Detta ledde till att svenskarna skamset kapitulerade och att Tordenskjold sedan kunde lägga beslag på Sveriges häftigaste borg, Carlstens festning. Där ha vi nått att suga på.

Kontentan blir i alla fall, lär man sig att dricka Champagnebrus, gå på tur och att uppskatta denna ogenomskådliga komplexitet som vi kallar fullkomligt kaos tror jag man kan trivas ganska bra i Norge.

Jag är så trött på ljud av hav!
Är det inte valsång, hypnos eller hoppande får så är det sabotage av noggrannt förberedda avslappningsövningar. Men jag ska börja från början…

Eftersom regissör Joel var på studiebesök på Norrbottensteatern och föreställningen Måsen (redan där sätter havet käppar i hjulet för rutinerna), så tog jag och Direktör Sandra Berg över dramaövningarna denna tisdag. Allting gick bra, det lektes lekar, svettades och flirtades på löpande band i nästan två timmar, och alla verkade nöjda med kvällen och våra insatser som lekledare.

Sen inträffade det som inte får hända, och ännu en generation spexare har för evigt tappat alla former av respekt för eder skribent. Jag inledde modigt den avslutande avslappningen med att försöka skänka inre frid åt alla deltagarna:

“Tänk er att ni är på en strand. Det är varmt och skönt och solen lyser. Ni hör vågorna rulla in mot stranden…”

Woooooooosh!

Ett ljud som av en smärre tsunami glider in genom fönstret och krossar den lilla koncentration som fanns i lokalen. Alla skrattar. Jag börjar om…

“Ok, vi går tillbaka till stranden. Det är varmt och skönt och ni hör vågorna sakta rulla in mot…”

Woooooooosh! Wooooshiwooooosh!

Vad i hel… Jag försöker igen…

“Ni är på en str…”

Wooooooooosh!

Jag ger upp. Vi går vidare till en annan övning. Ljudet kom aldrig tillbaka. Ingen vet vad det var. Men om någon nämner ljud av hav igen så kommer jag låta personen drabbas av en smärre blykollission med hjälp av en überkanon, så det så!
Till havs!

…rackarns…

…när personen framför mig i kön i mataffären köper:

• En tvåliters cola
• Chips
• Dip
• Snabbmakaroner
• Ett mindre berg med Billys Pan Pizza

Alla delar i kostcirkeln… eller nåt.

…om man bortser ifrån att just, alltså nu i helgen, så nu gästar A&A blogg crew. Mer information will follow.