En spexares vardag…

Innan releasen i mars är spexets handling hemlig för den stora allmänheten, så därför kunde jag inte visa allt för mycket av manusgruppens arbete när jag i september bloggade om hur vi jobbade fram karaktärerna. Men nu kan alla nyfikna läsare få hela bilden serverad:

Äntligen kan sanningen avslöjas.

En hel del känns igen från det färdiga spexet: guvernören, kapten Morgan, och så vidare. Och på sätt och vis fanns det ju med en “Robinson Crusoe-person” också. Fast man ser även en del förslag på karaktärer som jag glömt bort, och i vissa fall förträngt, att vi någonsin funderat på. Smeden? Pirat Långstrump och Sjörövarfabbe?!

Just det, dags för ännu ett avsnitt i serien där vi lyfter fram goa rim från forna tiders Lulespex. Idag tittar vi närmare på förra årets uppsättning Karl XII, ett av de få spexen från de senaste åren där undertecknad inte var med i manusgruppen. Men trots det, eller kanske just därför, finns det en hel del minnesvärt rimmande i manuset.

“Karl XII – en kung med ruter i!” eller “Karl XII – underbart är kort!” eller “När kungen förlorade striden fick han spader och blev knekt!” eller…

Vårt rim inträffar mitt i första akten. Kungens syster Ulrika diskuterar med stilikonen Fabilus hur de kan få kungen att bli lite mer kunglig, samtidigt som hela scenen är ett enda långt schlagertemaskämt.

Ulrika:
Karl behöver snyggas till och inte vara så slentrian.

Fabilus:
Bli piffig!
Detta ger mig bra vibrationer
Jag gillar dina intentioner

Ulrika:
Karl ska inte vara så stötande eller kall som el o is
Utan bli attraktiv hos adeln
Han är envis
Men vill sitta kvar på den kungliga sadeln

Ja, vad säger man? När man sitter i orkestern och ser föreställning efter föreställning efter föreställning är såklart de tydliga skämten roliga, men mer subtil humor som Eloise-skämtet är guld värt.

Tänk vad tiden går! Vi har redan kommit fram till del 2 av vår episka bloggserie “rim vi minns”, och nu har turen kommit till spexet Shogun från 2005.

Shogun-uppsättningen.

Vi kommer in i handlingen när hela gänget är på väg upp till toppen av berget Fuji, där de ska avrätta holländarna Anjin och Gaijin. Eller, Anjin har på något sätt lyckats fly, men Gaijin ska i alla fall avrättas.

Alvito:
Äntligen framme! Jag har längtat hela dagen.
Den här avrättningen kommer bli storslagen!

Mariko:
Vi borde tagit vandringen i etapper.

Yokozuna:
Äääh, varför då? (har blivit skjutsad ända upp)

Mariko:
Om ändå berget varit utrustat med rulltrapper.

Yokozuna:
Jag tycker det är konstigt att fångarna blivit dubbelt så få!

I det här stycket finns det inte bara ett, utan två rim av hög klass. Notera för det första hur manusgruppen slår fast att “rulltrapper” minsann stavas med ett “e” på slutet. Så kan man göra bara man ser tillräckligt självsäker ut medan man gör det. För det andra har vi ordvändningen “att fångarna blivit dubbelt så få”. Fantastiskt finurligt, och hela replikskiftet blir på sin höjd hälften så oroligt som det annars skulle varit.

Vilket spex kommer att lyftas fram i nästa del av “rim vi minns”? Den som läser får se!

Rapport inifrån en manusgrupp, utan direkta kopplingar till verkligheten.

En kvartett karismatiska kamrater konstruerar konstiga konversationer.
Kreerar kompisarna kul, kvick kultur? Kan kvaliteten konfirmeras? Kontroll krävs.
Kvickt kommer krossande kommentar:
-Kasst! Konstaterar Kekke kallt.
Katastrof!
Carlssons konfidens kastas kull.
Konsekvenser:
kreativiteten kantrar, konflikten kulminerar, kvartetten kapitulerar: kaos!

Hemingway skrev aldrig ett studentspex. Vad jag vet.

Kommer kollektivet kollapsa?
Kommer kommersiella krav krascha kulturarbetet?
Kan kompisarna kanske korrigera kreationen?
Kamraterna koncentrerar krafterna.
Knapphändiga kritiken kasseras.
Kvartetten kreerar komfortabelt korrekt konversation.
Klar klasskillnad!

Som alla säkert känner till tillhör Lulespexet den så kallade Uppsalaskolan, det vill säga att våra manus skrivs helt på rim. Det ställer lite extra krav på manusförfattarna, eftersom ett dåligt rim kan sänka en hel föreställning totalt (eller i alla fall till viss del försämra en medelstor scen).

Men å andra sidan så kan ett snyggt rim få det att rycka i mungiporna på den bittraste spexveteran, och för att ge spexrimmen den uppskattning de förtjänar startar jag härmed artikelserien Rim vi minns!

Journalisten Stanley med tillhörande brorson.

Jag hoppas folk ursäktar om jag inleder med ett spex som jag själv var inblandad i, nämligen Jakten på Dr. Livingstone. Rimmet inträffar när bland andra byahövdingen Sekeletu och hans son Mamush är på väg till källan till en stor flod:

Mamush:
Jag har inte sett en enda krokodil än!
Pappa, är vi inte framme snart?

Sekeletu:
Jo, här är källan till Nilen!

Håll till godo! Nästa avsnitt i denna episka artikelserie dyker upp när man minst anar det.

Förr i tiden (vi snackar tidigt 90-tal) var det inte lätt att skriva spexmanus. Den statliga “Myndigheten för humor och andra förlustelser” ansvarade för att avgöra vad som var godkänd humor, och lagrade all sådan i ett gigantiskt bergrum någonstans i Bergslagen. För att få tag på något roligt till manuset måste författarna först genomgå en säkerhetskontroll, för att sedan i en bil med övertäckta fönster färdas till det topphemliga lager där all humor i Sverige förvarades ^[1]. Väl framme hade man endast 30 minuter på sig att samla in den bästa möjliga humorn, samtidigt som det gällde att respektera utförselransonen (20 skämt per person, enbart för eget bruk).

Dagens manusgrupper har svårt att tro att man hade så mycket besvär förr i tiden. I vårt moderna samhälle behöver man bara kontakta HumorFabriken.se, ett gäng underbetalda barnarbetare i en källarlokal i Småland som erbjuder allt från temaskämt till allitterationer till mycket förmånliga priser. Därför består “jobbet” för en manusgrupp år 2009 mest av att glida runt på Teknikens hus och göra nyckelringar. Allt var inte bättre förr!

En manusgrupp och dess nyckelringar

[1] Förutom den sjuka humorn, som Smittskyddsinstitutet lagrade på annat ställe.