En spexares vardag…

I väntan på att de spexbloggare som deltar i den pågående turnén ska lägga upp sina fantastiska reportage därifrån jobbar vi övriga bloggare oförtrutet vidare med att forska i spexets historia. I internets mörkaste gömmor har vi lyckats hitta ett foto av 2002 års spexuppsättning!

“En vikingasaga”-uppsättningen.

Studera bilden och dröm er tillbaka till en tid då teambuildingen låg i januari, en tid när en “låtomstart” innebar att dra sista versen av originallåten en gång till, en tid när det fanns inte två, inte tre, utan fyra stråkinstrument i orkestern.

(Jag skulle kunna nämna att det här spexet minsann tog hem guldet i Spex-SM i Örebro, men jag väljer att inte göra det. Det är fult att skryta.)

Efter ett tips på Facebook från en herr Sandberg upptäckte jag att gamla versioner av Lulespexets hemsida finns bevarade på internet – ända tillbaka till 1998! Jag hade ingen aning om att internet ens var påhittat redan då.

Stenverktyg av den här typen tros ha använts kring år 1998.

Men hursomhelst, om man väl tittar på den sparade sidan kan man hitta mycket intressant. En hel del känns igen, till exempel är beskrivningen av vad ett synops är i stort sett ordagrant bevarad i 2010 års programblad. Typ, varför ändra ett vinnande koncept? Jyckelverksamheten lever också fortfarande kvar, men Spexkören har däremot försvunnit i historiens dunkel. Enligt Niklas Sonestedts arbete “Luleå studentspexförenings historia 1991-2002″ bildades kören 1994 med syfte att vara en blandkör som sjöng studentikosa sånger, för att sedan upplösas någon gång mellan 1998 och 2001.

Mer arkeologiskt arbete från spexbloggens sida utlovas. Det här är bara toppen på ett isberg.

Alla traditioner kan inte vara för evigt.

När jag var med i min första spexuppsättning kändes det som om jag blev överöst med traditioner: kiltar, prular, punschmuggar, trappsånger, och så vidare. Även vi i orkestern hade våra traditioner: när vi började öva var en av de första noterna som delades ut… trumvirvel… den extremt traditionella spexouvertyren!

En del av andrafiolstämman.

Ouvertyren hade skrivits till föregående års spexuppsättning, med syftet att fungera som ouvertyr till alla framtida uppsättningar. När den trogne spexbesökaren hörde tonerna skulle det börja vattnas i munnen som hos en pavlovsk hund, för ouvertyren var en signal om att nu var det minsann spex på gång. Det var inte utan att vi i orkestern kände historiens vingslag när vi övade in våra stämmor. Det här skulle bli något att berätta för våra barnbarn!

I nästa års uppsättning var låten borttagen, och det var slutet på spexouvertyrens tvååriga tradition.