Arkiv för kategori ‘Om oss’
Är livet ett helvete?
måndag, 26 juli, 2010 av ValleVad gör man en lördagkväll?
lördag, 24 juli, 2010 av ValleAtt vara cool
tisdag, 25 maj, 2010 av CarlssonEller: Att vara som Carlsson
Jag är inte cool. Det finns inte en enda vuxen människa som kallat mig cool, någonsin. Jag måste alltså jobba på den fronten, och jag tror jag har förstått vad det hela handlar om. Mode! Allt handlar om mode när man ska vara cool! Man får inte bära fel kläder fel år-tionde och man får absolut inte bära de på fel sätt.
Exempel på fel sätt att bära kläder.
Inte ens när jag var i usa som Au Pair (aa, det e väl coolt?) så ville barnen i familjen kalla mig cool. Jag var glad att jag kommit till USA för då kan man sätta ihop mina initialer baklänges och skapa ett sånt där coolt smeknamn jag alltid velat ha CJ (läs SeeJay). Jag trodde man fick bli kallad det om man bara kunde kasta om sina bokstäver till en sådan kombination. Men barnen sa uppriktigt och rakt ”No! Johan, you’re not cool enough to be called that”.
Något senare blev det vinter och jag köpte en snowboard och ett vinterställ på rea, det var Ruskigt coolt (för det var en storlek för stort, så det hängde sådär coolt som det ska göra). Jag var tvungen att agera fotomodell för att visa omvärlden att jag visst kan vara cool!
Exempel på Johan i cool outfit
Men så kom kommentarerna, ”Johan, det är Inte coolt att posera i ett vinterställ inomhus”. Så försvann den lilla glöden i askan.
Jag kan förstå att man försöker tysta ner folk som försöker vara coola, men verkligen inte är det. Absolut, det är bara irriterande och jobbigt. De människorna kan vara något av det drygaste på vår jord och det är inte en sådan jag försöker vara. Jag gör bara små små försök ibland, med stora mellanrum, men mestadels är jag bara vanliga snälla och o-coola jag. Som den här dagen då jag var på en student och jag fick sitta bredvid en tidigare okänd människa vid matbordet. Efter att ha känt personen i nästan en hel timme påstår hon att jag är lik Johan Glans. ”Jaha, jaså, va kul” säger jag, ”Varför tycker du det, är vi verkligen så lika bara på utseendet?”. Varpå hon svarar ”Jo, dels utseendet och dels dialekten, men så är du sådär… sådär…” (här tittar jag väldigt nyfiket på henne, jag har slutat äta och tiden står nästan stilla för mig innan hon säger…) ”…sådär genuint löjlig”. Jag skrattar lite snällt tillsammans med henne åt det som kanske var en komplimang och börjar inse varför jag inte är den som kan bära keps, ha byxorna nere vid knäna, säga svengelska ord och peka finger med armarna vitt ute i luften utan att verka löjlig. Gangsta-style är nog bara inte min grej
Men om solen kommer fram igen innan sommarlovet och ni ser mig med de här nya solbrillorna. Tänk på att jag bär de för solens skull!
Carlsson i solbrillor
Nä, min nästa grej är att istället vara manlig, häng kvar kära läsare, snart får ni bevis.
Hur svårt ska det va!?
måndag, 26 april, 2010 av CarlssonEn mycket ofta använd fras, nästan lika frasig som mormors våfflor, främst använd av årets kära manusfhürer.
När man inte har den blekaste aning om vad man ska göra eller, för den delen, hur man ska göra det, så passar den frasen utmärkt in i sammanhanget för att bibehålla sin trovärdighet och pondus. Så säg inte nej, säg -hur svårt ska det va!?
Faktum är att jag har själv levt efter principen så länge jag minns. Redan som liten försökte jag övertala folk om att jag skulle bli fotbollsproffs. Antingen i Brasiliens landslag eller i Maglasäte (div 7, södra skåne), men absolut inte i Sveriges landslag för de var ändå inte så bra. Nu kom jag visserligen inte längre än till B-laget och fick betala för att spela i maglasäte, men det är mest för att jag valde nya vägar och flyttade ifrån Höör, jag hann aldrig jobba mig upp hela vägen.
Jag flyttade till usa ett år och började sedan plugga här uppe i Luleå. Började genast engagera mig, ville testa på allting jag inte testat på tidigare. Typ sjunga i en kör, fast sjunga hade jag redan gjort en gång i lågstadiet, jag fick en vers solo i kyrkan på avslutningen i ettan. Alla fåglar kommit re’n, stod jag och sjöng på, undra varför jag kommer ihåg det!? Det måste ha varit en underbar dag. Jag tror säkert att jag tänkte på mormors frasiga våfflor den dagen.
Nåväl, mycket engagemang och sista året på studierna fick jag möjligheten att skriva manus till agustus 2010, vilken grej!
Men! Det finns alltid ett men! (eller flera)
Även om frasen kan verka lösningen till allt jobbigt och nästan magiskt användbar, så bör man respektera dess kraftfulla innebörd. En retorisk fråga till sig själv med mening att alla andra ska höra när man säger den. Det är i grunden helt lysande, oslagbart och framför allt fungerande. Men den kan inte allt, den har inga lokomotiv eller atlantångare och den löser inte världens alla problem. Den har alltså gränser, tyvär.
Så idag lever jag inte bara efter frasens andemening utan även för att testa dess gränser. För var går gränserna egentligen? Och går de inte i så fall att tänja på? För hur svårt ska Det va?
Som bara båtar kan
tisdag, 6 april, 2010 av TomasI årets spexhandbok har alla uppsättningsmedlemmar, inklusive undertecknad, fått svara på ett gäng spexiga frågor. Men pga utrymmesbrist (antar jag) kom inte alla svar med, vilket betyder att jag sitter på exklusivt tidigare opublicerat material. Jag är stolt över att kunna presentera PR-gruppens intervju med Tomas – den ocensurerade versionen!
Om du fick ta med dig en enda sak till en öde ö, vilken sak skulle det definitivt inte vara?
En sån där facehugger från Alien-filmerna, jag tror vi skulle få svårt att komma överens.
Om du skulle duellera med någon, med vem skulle det helst vara?
Med en enbent halvblind pacifist, eftersom det borde ge mig goda chanser att vinna.
Om du skulle bygga en båt och segla iväg, vilket material skulle du tillverka båten i och var någonstans skulle du låta vindarna bära dig?
Jag skulle bygga båten i plåt. Med min plåtbåt skulle jag segla iväg till närmsta despot för att sjunga en låt utan att ens säga förlåt. Det skulle bli en trevlig anekdot.
Båtar som inte är av plåt.
Du har ett lik i garderoben, vilket/vem/vad är liket?
Den pinsamma hemligheten att jag inte vet vem som är Filip och vem som är Fredrik, samt att jag dessutom inte bryr mig.
Vad fruktar du mer än att simma bland hajar?
Bara en sak: vanära. Vanära och ensamhet. De *två* saker jag fruktar mer är vanära och ensamhet… och ilskna hundar. Och så kärnvapenkrig förstås. Äh, vi tar om det: bland de saker jag fruktar mer än att simma bland hajar kan nämnas företeelser såsom… var var jag?
Galna spex-drömmen!!
fredag, 5 februari, 2010 av Maja
Kekke demonstrerar en klassisk sovpose (det är inte mannen på bilden som skrivit brevet)
ha ha ha, jag älskar drömmar om spex, de är så roliga :p och alla drömmer om olika saker, typ Direktören her Self drömmer om att ingen kommer på föreställningarna för att hon glömt säga till folk och d.l jag drömmer om scen-grejer och de är ofta ap-roliga 
tex. hade jag en dröm för nån vecka sedan där folk började ropa åt mig: MAJA-säg din replik! repliken!! det är din replik nu!! och jag bara stirrade på alla och frågade: va? vilken av dem?? ha ha ha, inte så bra kanske 
Any who… här kommer min senaste spex-dröm:
Är på väg till spexet, som är precis i det stadiet vi är nu, men det är tydligen PREMIÄR IKVÄLL! jag: lätt förvirrad för vi kan verkligen INTE hela manus, har INGEN dans och har inte ens SETT låtarna vi ska ha! Direktör Sandra ska kolla om det är ok att vi har fusklappar till sångerna iaf – vi har ju faktiskt inte sett texterna än… 
Inga kostymer har vi heller och jag är så sjukt skeptisk till allt men tvingas acceptera när det börjar strömma in folk. (det konstiga där: Linnéa sitter i publiken?? helt fel..!)
40min till ridå och ORKESTERN är inte ens på plats (“de övar i ett annat rum..”) PANG! dags att köra! jag knuffas ut på scenen och har jättestora halkiga tjock-sockar på mig som gör att jag bara halkar omkring och när jag ska tjuvkika i mitt manus upptäcker jag att det är FEL manus! någon annans manus, alltså, det var FEL ORD markerade..! (*flämt!*) jag blir så störd av blotta tanken att jag bara kliver av scenen för att hitta MITT manus (det står ju inte lika i alla??)
Orkestern kommer iaf INSPRINGANDES mitt i allt och börjar snabb-rigga och börjar spela nån random låt (???)
när allt tillsut är över ska JOEL ge sin regi, och han var inte helt nöjd men några detaljer (!) – tex HUR JAG GICK!! ?? inget om det faktum att vi kört utan någonting planerat utan min gång behövde finputsas??
slut!
- En lite mer modern sovpose
Redaktionen vill tacka sin sovande modell KEKKE
En årskrönika
torsdag, 31 december, 2009 av TomasSå här på årets sista dag passar det bra att se tillbaka på spexåret 2009, och det absolut spexigaste jag upplevde under året inträffade den 28 april, under spexturnén. Vi hade ätit en god middag uppe i Kaknästornet, och njutit av utsikten. På väg ut passerade vi genom souvenirbutiken, där Jenny upptäckte ett gäng älgbrölsburkar.
Vad är en älgbrölsburk, undrar ni? Det är helt enkelt en burk som låter om man vänder den upp och ner, ett läte som med viss fantasi kan liknas vid ett älgbröl. (Som tur är har burkarna prytts med bilder på älgar för att hjälpa de som saknar fantasi.) Vi insåg omedelbart att DET HÄR ÄR JU HUR SPEXIGT SOM HELST! Och om man vände på flera burkar samtidigt blev brölet ännu kraftigare, och allt blev ännu roligare.
BRÖÖL! Hö hö hö. BRÖÖL! Hö hö hö.
Och ju mer burkarna brölade, desto roligare och spexigare blev det… ända tills expeditens tålamod till slut tog slut och han lät meddela oss att “NU FÅR NI VÄL ÄNDÅ GE ER!” Då han uppenbarligen menade allvar lämnade vi snabbt butiken och äntrade turnébussen. Men vi kommer alltid att minnas älgbrölsburkarna.
(Bild: David, PR Karl XII)
Många är kallade, få är utvalda
torsdag, 22 oktober, 2009 av adminDå en av bloggens bästa reportrar nuförtiden är utrikeskorrespondent i Göteborg insåg vi kvarvarande spexbloggare att vi behövde förstärkning. Men vi kan självklart inte ta in vem som helst: för att överhuvudtaget bli påtänkt måste man genomgå en ingående intervju.
Vi är stolta att kunna säga att vår nya bloggtalang Maja klarade intervjun med glans, och vill här presentera en av de mer kritiska delarna av den åtta timmar långa intervjun.
Att skapa konst är ingen konst
onsdag, 16 september, 2009 av TomasEn solig söndag samlades manusgruppen i ett klassrum för att börja med skrivarbetet. Man skulle kunna tro att det första vi gjorde var att fråga oss “okej, vad ska hända i spexet?”, men så var inte fallet. För det skulle inte finnas särskilt mycket handling i en berättelse som saknar karaktärer. Karaktärer, som var och en har unika egenskaper, mål, och erfarenheter.
Och är det inte just där, i gränsskiktet mellan egenskaper och erfarenheter, som vi författare kan nå den äkta sanningen? För spex, precis som all konst, är ju inget annat än en spegling av verkligheten. Eller förresten, var det så att verkligheten är en spegling av konsten? Eller, är konsten och verkligheten kanske reflektioner av varandra? Fast hur skulle det funka? Nej, vi säger såhär istället: sanna upplevelser är en reflektion av konstnärens upplevda sanningar, som, eh… som belyser… äh.
Tyvärr var det här den enda delen av tavlan som inte var hemligstämplad.
Hursomhelst, det är alltså därför som vi, en söndag i ett klassrum i D-huset, började manusarbetet med att ta fram karaktärerna.
Murphys lag
lördag, 20 juni, 2009 av TomasJag har nyligen flyttat, vilket betyder att jag sagt adjö till min gamla lägenhet, huset lägenheten fanns i, och hissen som tog mig upp till lägenheten. Som ett minne av just hissen har jag sammanställt lite statistik över hissens och mitt förhållande genom åren:
Spexbloggens intelligenta läsare kan säkert räkna ut vid vilket tillfälle hissen inte funkade.
Det går ju som en… äh.
lördag, 13 juni, 2009 av TomasDet finns mycket svårt jag försökt mig på i spexsammanhang genom åren. Till exempel att spela i rätt tonart, eller att rulla köttbullar, eller varför inte att försöka komma på fyndiga ordvitsar. Men inget av det här kommer i närheten av den ultimata prövningen: att dansa.
En bit in på spexåret kändes det som om det skulle gå bra. Jag fick uppmuntrande kommentarer om att jag “dansade bra för att vara kille”, och efter mycket repeterande började jag komma ihåg vilka steg vi skulle göra när. Sen började vi träna i en sal med speglar, och till min fasa upptäckte jag att min spegelbild såg ut som en spastisk FC Z-Tore.
En svagare person skulle i det läget ha brutit ihop, men jag insåg att det bara var att kämpa vidare. Det skulle bli en (ung) John Travolta av mig! Och efter månader av träning… blev det inte det, långt ifrån, men det blev i alla fall något som med god vilja kunde kallas dans. Och för mig var det gott nog.
Och det var berättelsen om det svåraste jag gjort i spexväg.
The Spex Blogg Project
fredag, 22 maj, 2009 av adminI maj 2009 försvann en spexbloggare i skogarna runt Porsön när han sökte efter sina försvunna bloggkollegor. 47 minuter senare fann man minneskortet till hans kamera. Vi presenterar här de sista kända bilderna på Tomas:
Livet är ett helvete!
onsdag, 15 april, 2009 av ValleDet var morgon och fyra grader varmt. Regnet öste ner på den sista snön. Ohjälpligt paralyserad satt jag vid mitt fönster och såg ner på eländet. Med en hög fart träffade de täta vattendropparna marken. Ständigt nya droppar med en exakt regelbundenhet. Snön omskapades sakta till en osmaklig sörja av vatten och sand ovanpå asfalten. En svart pudel klafsade stelt genom slasket utan att förstå vad det innebar. Den var nog mest glad över att få komma ut på sin vanliga morgonrunda. Efter pudeln hoppade en kortväxt kvinna i medelåldern från den ena lite torrare asfaltbiten till det andra för att inte blöta ner sina dyra mockastövlar. Det regnade fortfarande och dropparna rann ner över fönstret. Snön som lagt sig på fönsterbläcket smälte också när vattnet rann över det och sedan föll till backen. Matt såg jag på när alla mina önskningar som redan slagit in gick för intet. Hur ska man nu kunna göra snöänglar? Vad ska man göra istället? Jag tittade igen på termometern som satt på utsidan av fönstret. Det blå kvicksilverpelaren hade nu stigit till sjätte strecket. Pudeln och kvinnan med mockastövlarna var redan borta men regnet öste alltjämt ner. En orange Volvo kombi jäktade förbi ute på gatan och stänkte ner grannens postlåda med vatten och smuts. Fan sa jag. Dags att skaffa vänner och började blogga, ty livet är ett helvete.
Påskfest, gangsta style
söndag, 12 april, 2009 av TomasPåsken kom och gick, och spexbloggen hade sin årliga påskmiddag. Mottot för kvällen var “är det egentligen gangsta”? Eftersom image är allt inledde vi kvällen med att måla gangsta-ägg. En vild diskussion utbröt om vems konstverk som var mest hårdkokt. Enligt Valle är kontrasterna det viktiga, medan Kekke satsade på kvantitet. Jenny körde på stencool graffiti, men Tomas avslöjade sin ålder genom att satsa på ett retro-ägg.
Trots att våra matplaner delvis sprack på grund av dåligt utbud på Slemmis blev ändå middagen en succé. Kvällen avslutades med en rafflande fyrmannaduell i tornbyggandets ädla konst. Nyckelorden bland kvällens samtalsämnen var gangsta, mat, hunger, gangsta, årsinkomst, bloggande, gangsta, ekonomer, och behändiga flickvänner. Vi insåg snabbt att vi tagit oss vatten över huvudet i och med vårt val av ämnen. Nästa års påskmiddag planerar vi därför att hoppa ner ett steg i ambitionsnivå och behandla växthuseffekten, vattenproblemen i Afrika, slutförvaring av kärnavfall, Palestinakonflikten, samt en gång för alla reda ut om Pluto är en planet eller inte.
Om du var ett hav vore jag en våg, om du var himmelen skulle jag ha vingar…
torsdag, 9 april, 2009 av JennyOm jag vore en janssons frestelse skulle Valle vara en prinskorv. Tomas skulle vara en sillmacka och Kekke ett ägg.
Om jag vore påskmust, skulle Tomas vara påskägget, Kekke godiset inuti och Valle den lille, aka påsknubben.
Om det var så, skulle vi tillsammans bilda världen bästa påskmiddag.
Dessutom är det så att om jag vore påsktuppen skulle Kekke vara en krokus, Valle en påskakärring och Tomas skulle vara påskharen. (Som egentligen är en kanin, easter bunny)
Cool som Coolio
tisdag, 7 april, 2009 av ValleHan är cool…
…han är cool…
…hon är cool…
…den är…
…också cool!
Påsken nalkas…
måndag, 6 april, 2009 av ValleFör vissa är det känt, för andra är det inte det…
… det faktum att kyckling inte tillhör mina favoriter på middagsbordet. Faktum är att jag undviker kyckling i den mån jag kan. Mina vänner är alltid lika oförstående inför detta faktum, en del försöker övertyga mig att det är gott på riktigt, och en del hävdar att kyckling inte smakar något och något som inte smakar något kan ju omöjligt vara dåligt. Men problemet ligger inte i kycklingen smak, för det smakar verkligen inte särskilt mycket, och ibland smakar det till och med riktigt gott. Nå vad är problemet då? Ärligt talat har jag ingen aning mer än problemet torde vara psykologiskt förankrat. Man skulle tro att det är en reaktion mot dålig djurhållning, men då jag med stor förtjusning både äter grisar och kossor som förmodligen aldrig varit glada faller det alternativet. Kan det bero på fågelns roll som den ultimata frihetssymbolen? som inte förtjänar ett öde i mitt gap. Men som mitt förra bloggprojekt ”Valle Valross matblogg” lyckades förkunna, förövrigt det ända den bloggen lyckade förkunna, var att all mat förtjänar ett öde i mitt gap och man ska passa sig för att ge avkall på livets goda. Det är rätt uppenbart att resonemang inte leder någon vart, men det jag kan säga är att lite glas plötsligt fått mig att känna mig lite mindre ensam.
// Pip Pip Valle, kycklingens främste beskyddare
Glassugen
söndag, 5 april, 2009 av JennyNär Solen skiner och värmer och asfalten tittar fram blir man osökt sugen på glass. Köpte mig en härlig tip top-strut häromdagen. Den é go’ den. Dagen gick… Plötsligt kommer jag på – hade jag inte en glass med mig hem från affären? Jomenvisst hade jag det! Den låg där jag lämnat den tre timmar tidigare – på diskbänken. Den var inte alls tip top längre. Och jag som ville ha glass!
Så går det om man är tankspridd.. Detta borde ha varit mitt “hej värlen”- inlägg. Sötsaker, choklad och klumpighet, det är jag i ett nötskal. Inget presenterar mig bättre än detta.
Документы из военных зон
fredag, 3 april, 2009 av ValleSå här kan det se ut när Ryssland och Georgien skriver låttexter tillsammans. Det rådde en krigshärjad stämning som tyvärr undgick ifrån att fastna på pappret.
April, april!
onsdag, 1 april, 2009 av TomasJust det, vi är inte döda! Det var bara ett aprilskämt! (Ja, ett aprilskämt. Jo, det var visst den första april när vi sa att vi var döda. I alla fall om man går på Sydneytid, vilket vi här på Spexbloggen gör. Vi vill nämligen ligga lite före alla andra.)
Vi är överväldigade över de omfattande reaktionerna på dödsbudet. Visst, vi hade väl väntat oss de gråtande människomassorna i Indonesien. Men att Benedictus den sextonde lovade att den katolska kyrkan skulle göra allt för att skynda på de fyra helgonförklaringarna? Otroligt hedrande. Däremot var det kanske inte en lika rolig överraskning att Lulebo redan har hyrt ut min lägenhet till någon annan, men det ska säkert ordna sig.
Som jag redan sagt var alltså allt bara ett skämt. Vi drack inte tändvätska, i alla fall inte särskilt mycket. Jenny lades inte in på psykiatrisk klinik. Och visserligen har Kekke faktiskt ätit en halv låda med plasthandskar, men det var i ett helt annat sammanhang.
Så vad händer nu? Spexbloggen kommer självklart att fortsätta med oförminskad styrka, och ni trogna läsare har kilovis med banbrytande humor att se fram emot. Det ska bli jätteroligt att fortsätta skriva här, men just nu måste jag tyvärr göra en liten paus. Jag måste nämligen ta och ringa Lulebo.
Loading ...