En spexares vardag…

En titel

29 maj, 2010 av Tomas

Innan releasen i mars är spexets handling hemlig för den stora allmänheten, så därför kunde jag inte visa allt för mycket av manusgruppens arbete när jag i september bloggade om hur vi jobbade fram karaktärerna. Men nu kan alla nyfikna läsare få hela bilden serverad:

En tavla. Äntligen kan sanningen avslöjas.

En hel del känns igen från det färdiga spexet: guvernören, kapten Morgan, och så vidare. Och på sätt och vis fanns det ju med en “Robinson Crusoe-person” också. Fast man ser även en del förslag på karaktärer som jag glömt bort, och i vissa fall förträngt, att vi någonsin funderat på. Smeden? Pirat Långstrump och Sjörövarfabbe?!

Postat i Manusskrivande | 3 kommentarer »

Att vara cool

25 maj, 2010 av Carlsson

Eller: Att vara som Carlsson

Jag är inte cool. Det finns inte en enda vuxen människa som kallat mig cool, någonsin. Jag måste alltså jobba på den fronten, och jag tror jag har förstått vad det hela handlar om. Mode! Allt handlar om mode när man ska vara cool! Man får inte bära fel kläder fel år-tionde och man får absolut inte bära de på fel sätt.

Exempel på fel sätt att bära kläder.

Inte ens när jag var i usa som Au Pair (aa, det e väl coolt?) så ville barnen i familjen kalla mig cool. Jag var glad att jag kommit till USA för då kan man sätta ihop mina initialer baklänges och skapa ett sånt där coolt smeknamn jag alltid velat ha CJ (läs SeeJay). Jag trodde man fick bli kallad det om man bara kunde kasta om sina bokstäver till en sådan kombination. Men barnen sa uppriktigt och rakt ”No! Johan, you’re not cool enough to be called that”.

Något senare blev det vinter och jag köpte en snowboard och ett vinterställ på rea, det var Ruskigt coolt (för det var en storlek för stort, så det hängde sådär coolt som det ska göra). Jag var tvungen att agera fotomodell för att visa omvärlden att jag visst kan vara cool!

Exempel på Johan i cool outfit

Men så kom kommentarerna, ”Johan, det är Inte coolt att posera i ett vinterställ inomhus”. Så försvann den lilla glöden i askan.

Jag kan förstå att man försöker tysta ner folk som försöker vara coola, men verkligen inte är det. Absolut, det är bara irriterande och jobbigt. De människorna kan vara något av det drygaste på vår jord och det är inte en sådan jag försöker vara. Jag gör bara små små försök ibland, med stora mellanrum, men mestadels är jag bara vanliga snälla och o-coola jag. Som den här dagen då jag var på en student och jag fick sitta bredvid en tidigare okänd människa vid matbordet. Efter att ha känt personen i nästan en hel timme påstår hon att jag är lik Johan Glans. ”Jaha, jaså, va kul” säger jag, ”Varför tycker du det, är vi verkligen så lika bara på utseendet?”. Varpå hon svarar ”Jo, dels utseendet och dels dialekten, men så är du sådär… sådär…” (här tittar jag väldigt nyfiket på henne, jag har slutat äta och tiden står nästan stilla för mig innan hon säger…) ”…sådär genuint löjlig”. Jag skrattar lite snällt tillsammans med henne åt det som kanske var en komplimang och börjar inse varför jag inte är den som kan bära keps, ha byxorna nere vid knäna, säga svengelska ord och peka finger med armarna vitt ute i luften utan att verka löjlig. Gangsta-style är nog bara inte min grej

Men om solen kommer fram igen innan sommarlovet och ni ser mig med de här nya solbrillorna. Tänk på att jag bär de för solens skull!

Carlsson i solbrillor

Nä, min nästa grej är att istället vara manlig, häng kvar kära läsare, snart får ni bevis.

Postat i Mode, Om oss, Reportage, Spekulationer | 3 kommentarer »

Rim vi minns, del 3

23 maj, 2010 av Tomas

Just det, dags för ännu ett avsnitt i serien där vi lyfter fram goa rim från forna tiders Lulespex. Idag tittar vi närmare på förra årets uppsättning Karl XII, ett av de få spexen från de senaste åren där undertecknad inte var med i manusgruppen. Men trots det, eller kanske just därför, finns det en hel del minnesvärt rimmande i manuset.

Karl XII-affischen. “Karl XII – en kung med ruter i!” eller “Karl XII – underbart är kort!” eller “När kungen förlorade striden fick han spader och blev knekt!” eller…

Vårt rim inträffar mitt i första akten. Kungens syster Ulrika diskuterar med stilikonen Fabilus hur de kan få kungen att bli lite mer kunglig, samtidigt som hela scenen är ett enda långt schlagertemaskämt.

Ulrika:
Karl behöver snyggas till och inte vara så slentrian.

Fabilus:
Bli piffig!
Detta ger mig bra vibrationer
Jag gillar dina intentioner

Ulrika:
Karl ska inte vara så stötande eller kall som el o is
Utan bli attraktiv hos adeln
Han är envis
Men vill sitta kvar på den kungliga sadeln

Ja, vad säger man? När man sitter i orkestern och ser föreställning efter föreställning efter föreställning är såklart de tydliga skämten roliga, men mer subtil humor som Eloise-skämtet är guld värt.

Postat i Manusskrivande | Inga kommentarer »

Valles tekningsskola

19 maj, 2010 av Valle

Det är hockeyVM i dagarna, och då kan det vara bra att veta hur man ritar en ”Valle Viking”, det enda som behövs för övningen är ett stycke papper (i mitt fall baksidan på mitt försäkringsbrev) samt en bollspetspenna.

Nu börja vi

1. Börja med hornen, det är de mest centrala på en viking och det som skiljer vikingen från en vanlig rövare.

Horn

2. När hornen är klar är det dags att binda ihop dem samman med hjälmen. Hjälmen kan antingen vara rund eller spetsig, huvudsaken att den ryms mellan hornen. Jag väljer en spetsig med ränder till min viking.

Hjälm

3. Nu har det blivit dags att rita ansiktskonturerna. Det gör man enklast genom att sätta fart på pennan och styra efter bästa förmåga. Viktigt att beakta är både öronen och dubbelhakan. Det här steget kan kräva lite träning innan man får in rätta snitsen.

Kontur

4. Nu är vikingen redo att bestyckas med gluttisar, nos och trut. Jag ger min viking stora gluttisar så att den ska se bra ut. Truten lägger jag aningen på snedden för den där eftersträvansvärda finurligheten. Nosen gör många fel på, en viking har ju ofta boxats en hel del och då är det viktigt att nosen ser tillplattad ut.

Resten typ

Nu är vikingen klar. Om man vill kan man styla upp den med hjälmknopp, örontrumpeter eller kanske ett blåöga, men det är överkurs och absolut inget nödvändigt. Lycka till med din Valle Viking.

Valle Viking

Postat i Tips och trix | 1 kommentar »

Cykelgyckel

14 maj, 2010 av Tomas

Cykel.

eller
“Hoj hoj, kan jag hjälpa till med något?”

Postat i Kåserier | 4 kommentarer »

Chalmerspexet Newton – en recension

12 maj, 2010 av Valle

Även i år gladde Chalmersspexet Bob Luleå med sin närvaro. Spexbloggen var förstås på plats, och kan bjuda på en kanske inte rykande färsk men i alla fall väldigt genomarbetad recension.

Newton

Årets spex bar namnet Newton och handlade mycket riktigt om Isaac Newton, vetenskapsmännens vetenskapsman. Till skillnad från Picasso,förra årets chalmersspex (-Vi skriver ett spex om en cirkus! -Men vad har det med Picasso att göra? -En av karaktärerna får heta Picasso, det blir jättebra! -Spex utan vare sig rim eller ranson) verkar det som om manusgruppen i år läst på en del om Newton, hans livsverk, och hans omvärld.

Vi får följa såväl den laglöse Robert Hooke som den ständigt uttråkade drottning Anna. Det hela utvecklar sig till en våldsam kamp om vetenskapen, en kamp fylld av putslustigheter och ordvitsar med en riktig James Eville-kopia som måldomare.

Hoppla

Ensemblen var överlag bra. En av de stora fördelarna med att köra oförstärkt är att grabbarna på scen får använda all sin pondus för att nå ut till publiken. Man burkar få höra att man sjunger bättre om man tar i och det kan ligga nått i det, även detta år var sånginsatserna habila. Dryckesvisan var som vanligt en musikalisk höjdpunkt. Orkestern var i sin vana troget akustisk, spelskicklig, välarrangerad och utrustad med ett helt gäng stråkar vilket alltid får Spexbloggens redaktion att gå igång.

Dryckesvisa

Dekor och kostymer var enkla men funktionella på gammalt gott chalmeristiskt vis. Om man någon gång varit på turné med Lulespexet inser man fördelen med en dekor som inte tar så stor plats i nedpackat tillstånd.

Hooke me up

Chalmersspexet har hållit på sedan 1948, och är noga med att hålla sig till traditionerna. Man blir kanske inte överraskad av att se ett av deras spex, men de välljudande sångerna kombinerat med ordvitsar i överflöd brukar räcka rätt långt.

Betyg:

Lisebergskaninen kan inte hoppa, har tappa hoppet.

Text: Spexbloggen
Bild: Chalmersspexet BOB

Postat i Recensioner | Inga kommentarer »

Rim vi minns, del 2

11 maj, 2010 av Tomas

Tänk vad tiden går! Vi har redan kommit fram till del 2 av vår episka bloggserie “rim vi minns”, och nu har turen kommit till spexet Shogun från 2005.

Uppsättningen anno 2005. Shogun-uppsättningen.

Vi kommer in i handlingen när hela gänget är på väg upp till toppen av berget Fuji, där de ska avrätta holländarna Anjin och Gaijin. Eller, Anjin har på något sätt lyckats fly, men Gaijin ska i alla fall avrättas.

Alvito:
Äntligen framme! Jag har längtat hela dagen.
Den här avrättningen kommer bli storslagen!

Mariko:
Vi borde tagit vandringen i etapper.

Yokozuna:
Äääh, varför då? (har blivit skjutsad ända upp)

Mariko:
Om ändå berget varit utrustat med rulltrapper.

Yokozuna:
Jag tycker det är konstigt att fångarna blivit dubbelt så få!

I det här stycket finns det inte bara ett, utan två rim av hög klass. Notera för det första hur manusgruppen slår fast att “rulltrapper” minsann stavas med ett “e” på slutet. Så kan man göra bara man ser tillräckligt självsäker ut medan man gör det. För det andra har vi ordvändningen “att fångarna blivit dubbelt så få”. Fantastiskt finurligt, och hela replikskiftet blir på sin höjd hälften så oroligt som det annars skulle varit.

Vilket spex kommer att lyftas fram i nästa del av “rim vi minns”? Den som läser får se!

Postat i Manusskrivande | 7 kommentarer »

Svartskägg -en recension

10 maj, 2010 av Valle

Efter att bevittnat inte mindre än tre föreställningar så är jag redo att delge er mitt professionella utlåtande, okej professionella kanske var att ta i, men ett utlåtande kommer i alla fall. Spänn fast säkerhetsbältet.

Skägget i brevlådan

Föreställning 1: Premiären! Föreställningen hade verkligen allt och festen efteråt var episk. Orkestern spela magnifikt (detta gäller även uckeorkestern), skådisarna var på tårna och publiken var i högform. Dekor och kostym satt som en pelarborr i fontanellen. Jag kunde inte se skymten av några premiärnerver och inga större fadäser på scen och det enda man kan klaga på är att man kunde hållit på föreställningen 5 minuter till så att hela stora premiärpubliken hunnit sätta sig.

Va?

Föreställning 2: Kulturens hus! Nytt publikrekord i Luleå?? Kanske, men publikantalet till trots så vart det en relativt tyst föreställning. Tyst men bra, kanske den bästa spexföreställning jag sett. Och visst var publiken roade, mycket roade. Tyvärr förekom lite teknikstrul i slutet på första akten vilket var olyckligt men det hanterades mästerligt av berörd ensemblist. Lulespexet har kommit för att stanna på Kulturens hus.

Spänning

Föreställning 3: Finalen! Utan tvekan den sämsta föreställningen av de tre. Finalen är av tradition en såkallad busföreställning och ska på så sätt vara. Men som så många gånger förr så gick det till överdrift, vilket ledde till att det blev ofokuserat och att föreställningen tappade otroligt mycket tempo. Några av busen uppskattades dock, till exempel den söta lilla fotografen som hoppade upp som gubben i lådan till orkesterns Halleluja! Dekorarméns energiska autografjakt var också mycket roande.

Gemenskapens motsats

Om man nu ska summera alla intrycken och tillämpar ”bäst-av-tre-metoden”, vinner ”överjävligt bra spex” över ”dom sjöng ju iaf. bra” på knockout. Svartskägg är absolut ett av de bästa spex jag sett, hoppas jag får chansen att se det även på nolle-P.

Kärlek

Höjdpunkter:

-Den numera gröna och förbannat tjatiga Collins
-Tomas favoritskämt, top ranking!
-Den enbenta månvandringen i den ack så dunkla belysningen
-Nästan lika stämmningsfull ”Nu vi roat er” som i Nyköpings gästabud
-Samt allt som inte ryms, jag älskar Lulespex och speciellt Svartskägg

Text: Valle
Bild: Rickard Sundström

Gemenskap

Postat i Recensioner | 1 kommentar »

Till Hedvig von Holstein

10 maj, 2010 av Valle

Eftersom vi har fått klagomål om att det skrivs på tok för lite inlägg för våra tÿska läsare som dök upp i samband med att den Östtÿska huliganhousetrion LCD hade sin videorelease på bloggen ska jag försöka skapa lite balans genom att posta rätt lustig historia uteslutande tÿska.

Ich bin ein Holzfäller und fühl mich stark,
Ich schlaf des Nachts und hack am Tag.
Er ist ein Holzfäller und fühlt sich stark,
Er schläft des Nachts und hackt am Tag.
Ich fälle Bäume, ich ess mein Brot,
Ich geh auf das WC,
Am Mittwoch geh ich shopping,
Kau Kekse zum Kaffee.
Er fällt die Bäume, er isst sein Brot,
Er geht auf das WC,
Am Mittwoch geht er shopping,
Kaut Kekse zum Kaffee.
Ich bien ein Holzfäller und fühlt sich stark,
Ich schläft des Nachts und hackt am Tag.
Ich fälle Bäume und hüpf und spring,
Steck Blumen in die Vas’
Ich schlüpf in Frauenkleider
Und lümmel mich in Bars.
Er fällt die Bäume, er hüpft und springt,
Steckt Blumen in die Vas’
Er schlüpft in Frauenkleider
Und lümmelt sich in Bars…?
Ich bien ein Holzfäller und fühlt sich stark,
Ich schläft des Nachts und hackt am Tag.
Ich fälle Bäume, trag Stöckelschuh
Und Strumpf- und Büstenhalter.
Wär gern ein kleines Mädchen
So wie mein Onkel Walter.
Er fällt die Bäume, trägt Stöckelschuh
Und Strumpf- und Büstenhalter…?
…Wär gern ein kleines Mädchen
So wie mein Onkel Walter!

aus Wiedersehen

//Var é Valle

Deutchland über alles

Postat i Dikter, Spekulationer | Inga kommentarer »

Burned by Archard

2 maj, 2010 av Kekke

Föreläsningar kan vara ett gissel, en förlängd studie i psykisk uthållighet, en tirad av kunskap som skulle få intressesmurfarna att extatiskt sätta hallonsaften i fel strupe. De kan även vara en källa till outsinlig glädje, så till vida att små guldkorn av underbara citat letar sig in i de annars så strikt akademiska resonemangen. Vi minns alla hur föreläsaren i Hållfasthetslära gång på gång vid upphängning av balkar förklarade att ”man kan inte ha rullor i båda ändarna. Då är det ingen mekanism, utan en skateboard”.

Ett annat bra exempel är även hur föreläsarens ord kan vändas emot honom/henne och framkalla kommentarer som sätter åhörarskaran i brand.

Tänk er en lång och utdragen föreläsning i Maskinkomponenter, där en och en halv timma ägnas åt en utförlig härledning av Archards nötningslag. För er som inte är bekanta med denna fundamentala tes inom maskinkretsar så kommer här en snabb förklaring:

Archards nötningslag fastställer slitning på mer eller mindre porösa ytor genom ren nötning och illustreras enkelt i grund och botten med en krita på en svart tavla. Ifall kritan dras längs tavlan med en viss hastighet så är den avnötta delen av kritan vid rörelsens slut en funktion av hastigheten, arean på kontaktytan mellan kritan och tavlan samt längden på kritan i sig. Man kan även krångla till det hela lite genom att blanda in bl.a. materialegenskaper för tavla och krita, kraften i den krithållande handen samt alla möjliga och omöjliga koefficienter för ytjämnhet.

Efter en och en halv timme med typiskt bildspel av typen power-point är det så dags att ta den sista delen på tavlan. Hjärnan känns som en grapefrukt i Sahara. Då händer det…

Kritan går av!

Ironin är ett faktum. Folk bara väntar på kommentaren. Carlsson tar chansen:

”Burned by Archard!”

Livet är underbart…

Postat i Kåserier | 3 kommentarer »

Turné: Första natten

1 maj, 2010 av Kekke

Så började äntligen turnén och första natten ägnades av resa till våra kära vänner i Vasa, finland.
Så vad gör man egentligen när man har ett par timmar buss att slå ihjäl?
Vissa sover, andra snackar skit, någon pluggar. En sann Spexbloggare skriver självklart liveblogg.
Dock är internetmöjligheterna på en buss inte helt hundra, särskilt inte i vårt blåvita grannland, så här kommer livebloggen i efterhand:

23:00 Kekke anländer… i tid. Folkets jubel.

23:01 Kekke vänder i dörren. Mumlar något om frisk luft medans det ännu inte är försent, Folkets jubel.

23:20 Har alla med sig allting? Legitimation? Kilt? Underkläder…

23:30 Hurra vi åker!

23:35 Första rondellen: Ett varv till!

23:36 Bussen stannar mitt i rondellen. Glenn kommer INTE från Göteborg.

23:45 Hur långt är det kvar?!

23:50 Busschaufförerna släcker ljuset i bussen. Alla tänder sina egna lampor igen.

00:15 Carlsson börjar jobba på sitt första inlägg på Spexbloggen.

00:16 Carlsson har problem.

00:24 Passerar Kalix. Konstig röd glob på vänster sida. Louise ger Maja en match sen förra året och kör guidad tur. Någon bondgård har en söt bergsget.

00:58 Anlöper Haparanda, i folkmun även känt som ”Happis”, ”Sveriges sista utpost mot finnarna” eller kort och gott ”Clearasil”.

01:00 Tankstopp. Det gäller att utnyttja dom förmånliga svenska bensinpriserna.

01:14 Passerar svensk-finska gränsen. Det känns som att vara på charterresa. Någon längre fram börjar nynna på ”Du gamla, du fria”

01:17 ”Vad är det här för j*vla neonland vi har åkt in i? jag trodde det var Finland, inte Las Vegas!” // Marcus Eitzenberger.

01…02:17 Just det ja, vi ställer ju om klockan. Nu har vi tjänat… tappat en timme.

02:37 Carlsson har gett upp, ingen prestige i att kämpa längre. Hibernating…

…

07:45 Vaknar av hurrarop, vi har hittat Mumsfilibabba-shop.

07:52 Anländer Akademill, Vasa. Tore inspekterar cykelställ. Carlsson får nästan frukosten i huvudet.

07:57 Fenderbender med en sopbil. Åh sopa! Gizmo är en gentleman och backar.

08:00 Avstigning samtidiga resänerer. Första natten avklarad.

Postat i Reportage | 4 kommentarer »

A blast from the past, del 2

29 april, 2010 av Tomas

I väntan på att de spexbloggare som deltar i den pågående turnén ska lägga upp sina fantastiska reportage därifrån jobbar vi övriga bloggare oförtrutet vidare med att forska i spexets historia. I internets mörkaste gömmor har vi lyckats hitta ett foto av 2002 års spexuppsättning!

“En vikingasaga”-uppsättningen.

Studera bilden och dröm er tillbaka till en tid då teambuildingen låg i januari, en tid när en “låtomstart” innebar att dra sista versen av originallåten en gång till, en tid när det fanns inte två, inte tre, utan fyra stråkinstrument i orkestern.

(Jag skulle kunna nämna att det här spexet minsann tog hem guldet i Spex-SM i Örebro, men jag väljer att inte göra det. Det är fult att skryta.)

Postat i Spextraditioner | Inga kommentarer »

A blast from the past

27 april, 2010 av Tomas

Efter ett tips på Facebook från en herr Sandberg upptäckte jag att gamla versioner av Lulespexets hemsida finns bevarade på internet – ända tillbaka till 1998! Jag hade ingen aning om att internet ens var påhittat redan då.

Stenverktyg. Stenverktyg av den här typen tros ha använts kring år 1998.

Men hursomhelst, om man väl tittar på den sparade sidan kan man hitta mycket intressant. En hel del känns igen, till exempel är beskrivningen av vad ett synops är i stort sett ordagrant bevarad i 2010 års programblad. Typ, varför ändra ett vinnande koncept? Jyckelverksamheten lever också fortfarande kvar, men Spexkören har däremot försvunnit i historiens dunkel. Enligt Niklas Sonestedts arbete “Luleå studentspexförenings historia 1991-2002″ bildades kören 1994 med syfte att vara en blandkör som sjöng studentikosa sånger, för att sedan upplösas någon gång mellan 1998 och 2001.

Mer arkeologiskt arbete från spexbloggens sida utlovas. Det här är bara toppen på ett isberg.

Postat i Spextraditioner | Inga kommentarer »

Hur svårt ska det va!?

26 april, 2010 av Carlsson

En mycket ofta använd fras, nästan lika frasig som mormors våfflor, främst använd av årets kära manusfhürer.

När man inte har den blekaste aning om vad man ska göra eller, för den delen, hur man ska göra det, så passar den frasen utmärkt in i sammanhanget för att bibehålla sin trovärdighet och pondus. Så säg inte nej, säg -hur svårt ska det va!?

Faktum är att jag har själv levt efter principen så länge jag minns. Redan som liten försökte jag övertala folk om att jag skulle bli fotbollsproffs. Antingen i Brasiliens landslag eller i Maglasäte (div 7, södra skåne), men absolut inte i Sveriges landslag för de var ändå inte så bra. Nu kom jag visserligen inte längre än till B-laget och fick betala för att spela i maglasäte, men det är mest för att jag valde nya vägar och flyttade ifrån Höör, jag hann aldrig jobba mig upp hela vägen.

Jag flyttade till usa ett år och började sedan plugga här uppe i Luleå. Började genast engagera mig, ville testa på allting jag inte testat på tidigare. Typ sjunga i en kör, fast sjunga hade jag redan gjort en gång i lågstadiet, jag fick en vers solo i kyrkan på avslutningen i ettan. Alla fåglar kommit re’n, stod jag och sjöng på, undra varför jag kommer ihåg det!? Det måste ha varit en underbar dag. Jag tror säkert att jag tänkte på mormors frasiga våfflor den dagen.

Nåväl, mycket engagemang och sista året på studierna fick jag möjligheten att skriva manus till agustus 2010, vilken grej!

Men! Det finns alltid ett men! (eller flera)

Även om frasen kan verka lösningen till allt jobbigt och nästan magiskt användbar, så bör man respektera dess kraftfulla innebörd. En retorisk fråga till sig själv med mening att alla andra ska höra när man säger den. Det är i grunden helt lysande, oslagbart och framför allt fungerande. Men den kan inte allt, den har inga lokomotiv eller atlantångare och den löser inte världens alla problem. Den har alltså gränser, tyvär.

Så idag lever jag inte bara efter frasens andemening utan även för att testa dess gränser. För var går gränserna egentligen? Och går de inte i så fall att tänja på? För hur svårt ska Det va?

Postat i Om oss | Inga kommentarer »

Varning för ordvits

24 april, 2010 av Jenny

I vilken stad har Rio-borna alltid lust?

I Brasseville*

*(observera att det uttalas utan e på slutet, annars blir det ju var Rio-borna HADE lust…)

Postat i Ordvitsar | Inga kommentarer »

SPEXPREMIÄR!

20 april, 2010 av Jenny

Lördagen den 17 april kunde allmänheten få träffa Svartskägg för första gången. För ett kadaver börjar dagen med en mytomspunnen lunch. Mer om denna kan jag inte förtälja.. What happens on the kadaverlunch stays on the kadaverlunch.

Lulespexet är ingen buskis, om man nu inte räknar med gamle piraten Roberts ögonbryn. Det är en actionfylld berättelse om människor med drömmar, om hierarki och om personer som saknar vitala kroppsdelar. De två utrikeskorrespondenterna tågar förväntansfullt in i Aula Aurora.
“Var sitter vi?”
Spexet börjar…
“Jag ser inte, vi går ut igen”
“Rad 8 plats 156 och 157″
Så går vi in igen. Tar ett nytt andetag och försvinner återigen förväntansfulla in till tonerna av en overtyr.
Skådespelet kan börja.

Två bittra kadaver sitter nu med lupparna och granskar vad våra bloggvänner tillsammans med hela uppsättningen åstadkommit. Helt oförberedda slungas vi iväg likt ett skepp på öppet hav där skådespelarinsatserna lyser som lanternor i mörkret.
Vi skrattar, vi ropar, vi klappar och stampar.
Så stort som askmolnet över Island, lika storslagen var premiären av Svartskägg.

Vad är då vinnarkonceptet? Vad är det som gör detta spex till det bästa någonsin?
Kan det vara Guvenörens halskrås?
Kan det vara Anne Bonneys hårband?
Marys bagarkunskaper?
Ljudet av en kork?
Kapten Morgans svärd?
Kan det vara några gula fjädrar på en axel?
Eller en krycka från landstinget?
Eller kan det vara det svarta skägget?

Denna delikata fråga kan tyckas svår att besvara. Magin med spex, allas målmedvetenhet, den positiva energin och målet. Men svaret är egentligen enkelt.
Det är:

Postat i Kåserier | Inga kommentarer »

Snapsakademins jubileumskonsert

17 april, 2010 av Valle

Det var en förväntansfull publik som sökt sig till manskörens Snapsakademins jubileumskonsert. Kören firade femton år med sång och snaps samt typ femton år med Mats Folke. Kören äntrade tillslut scenen till publikens jubel och till tonerna av den nästan onödigt pampiga Rövarsången hemtad ur Ronja. Därefter avverkades sånger och trudelutter i rasande takt till publikens nästan barnsliga förtjusning. När halva första halvan av konserten gått tog den karismatiske konferenciern Joakim Holm upp lulespexfavoriten Nubbejoik som i folkmun också kallas “Brandbil, Brandbil!” Jublet hade förstås ingen gräns. Nu hade grabbarna satt ribban! Därefter följde smashhit efter smashhit. Snapsakademins egen prinsessa och tillika dirigent Elisabeth Rünell såg till att skapa en mäktig dynamik som bara kan åstadkommas med ett gäng potentiella fotbollshuliganer.

Snapsakademin

Det stora crescendot kom i extranumret Sveriges Flagga. Grabbarna fick till ett sånt tryck att det inte långt ifrån att några av kören mer tilltagna skägg fattade eld, trots att det pyrotekniska bombardemanget för tillfället var avtänt. Efter konserten visade grabbarna att dom inte bara är fantastiska sångare utan också ett gäng finfina killar, när de tog sig tid att prata med fansen och skriva autografer. Sammanfattningsvis, fick publiken uppleva en fantastisk afton i den mer finstämda musikens tecken.

Kvällens höjdpunkter:

-Gammelsnapsarna
-Pyrot goes insane
-Alla Brittor, eller heter det Britter?
-Sluttonen på Somebody to love, magiskt

Text: Spexbloggen
Bild: Spexbloggen

Postat i Recensioner | 2 kommentarer »

Det börjar närma sig

15 april, 2010 av Tomas

Det händer mycket i Aula Aurora just nu. Spexet repar gång efter annan, och när det inte är spexet så är det visst någon manskör där och skrålar. Men det finns faktiskt tillfällen när aulan är alldeles tom. I alla fall nästan.

Hjärntrusten. Hur ska vi lösa det här?

För om man tittar bort mot de bakre bänkraderna kan man se några som planerar för livet efter premiären. Närmare bestämt för premiärbanketten, och då menar jag toastningen av den. Kommer det att bli fiasko? Eller succé? Vi får väl se.

Postat i Reportage | Inga kommentarer »

Stora Påsksmällen -the movie

11 april, 2010 av Valle

Röken har precis lagt sig, staben har börjat nyktra till och snart är de premiär. Nu är den klar, den STORA PÅSKSMÄLLEN -the movie

Nu får ni chansen att uppleva påskens stora pangevent på nytt och dessutom så många gånger ni vill.
Fire in the hall!

Postat i Reportage | 5 kommentarer »

Köttätande hatt??

10 april, 2010 av Maja

: inte undra på att hatten gjorde ont!

Det bästaste, bästaste med spex är när allt faller på plats och man får använda all dekor, musik, smink och kläder underbart! I love it all, except MIN HATT!! den är superfin på håll och riktigt karaktärsenlig, men smyger man närmre, riktigt, riktigt nära kan man få se hur skådespelaren(jag!) kämpar mot ondare maker! HATTEN FÖRSÖKER JU ÄTA UPP MIG!!

jag trodde jag och hatten var vänner men sedan incidenten då jag kastade av den mitt i en scen (den blängde surt på mig efteråt) har det varit lite kylig stämning oss emellan.. så igår klämde den inte bara åt mer in tidigare, utan när jag vaknade i morse fann jag ett JACK I HUVUDET (se bilden!) why, Hat, why??! ska vi någonsin bli vänner??

Postat i Okategoriserade | 2 kommentarer »